Optiska Transceiverkärnan för Optisk Elektrisk Signalkonvertering

Korrelationen mellan optisk transceivers hastighet och våglängd är nyckeln till optisk kommunikation och påverkar signalkvalitet, avstånd och kapacitet. Transceivrar arbetar över olika hastigheter (1 Gbps till 800 Gbps+) och våglängder (850 nm till 1650 nm), där band som O, C och L fyller olika roller. Detta samband kommer från ljusets beteende i fiber: dämpning (signalförlust) och dispersion (pulsspridning). 850 nm har hög dämpning (~2,5 dB/km), vilket passar korta sträckor (≤300 m) såsom datacenter med multimodfiber för 10 G/40 Gbps. 1310 nm och 1550 nm erbjuder lägre förlust (~0,3–0,4 dB/km) och möjliggör längre avstånd – 1310 nm används för 10 Gbps över 40 km (nära nolldispersion), medan 1550 nm/C-bandet (1530–1565 nm) minimerar förlust och kombineras med EDFA-förstärkare för långsträckta höghastighetslösningar (400 G/800 Gbps över tusentals km). Högre hastigheter (400 G+/800 G+) möter större risk för dispersion. Dessa använder avancerad modulering (t.ex. 16QAM för 400 Gbps) med C-bandet, där dispersionen är hanterbar. C-bandet stöder också WDM/DWDM, vilket packar 400 Gbps-kanaler med 50 GHz mellanrum för att öka kapaciteten. Användningsfall styr kombinationerna: korta sträckor använder 850 nm; medelstora sträckor (10–80 km) använder 1310 nm/C-bandet; långsträckta lösningar använder C/L-bandet med koherenta transceivrar. Nya 1,6 Tbps-system undersöker det utökade L-bandet för att undvika trängsel i C-bandet. Kort sagt: våglängden styr räckvidd och kompatibilitet; högre hastigheter kräver avancerad modulering och hantering av dispersion. Detta samspel optimerar transceiverns prestanda för dess miljö.